Cajsa på Facebook

I lördagskväll åkte jag till England för att kvala till US Open som går i Alabama om två veckor. Vi var 65 startande som spelade 36 hål om 4 platser. Så tajt kval men ställer man inte upp så är chanserna noll. Jag måste erkänna att formen inte kändes hundra inför rundan, vilket jag tror skapade en inre oro (super dumt, I know). Jag gick ut och sköt +9 första varvet, litade inte alls på vad jag gjorde och det var riktigt kämpigt. Plus att banan är bland de tuffaste jag någonsin har spelat. En riktigt bra golfbana där man blir straffad direkt av minsta misstag. Jag visste att jag var tvungen att gå runt par totalt för att ta en plats till US Open, så efter första rundan kändes det ganska kört. När jag kommer till tee för rond två så säger startern att både mina medspelare har hoppat av (skadade men tror att de vara hade gett upp när de insåg att de inte skulle klara det, osportsligt men det är deras val) i alla fall så fick jag därmed en ny medspelare. Jag skämtade och sa att om det blir bättre för dom kan jag också hoppa av, men självklart skulle jag aldrig göra det: har man ställt upp i en tävling så genomför man den.

I alla fall, så kände jag mig helt avslappnad och oron hade släppt inför andra varvet och jag spelade på som om det vore ett helt vanligt träningsvarv. Min sving var 10x bättre än på morgonen och jag började lita på mina slag igen. Jag träffade fairways, greener och gav mig en hel del chanser för birdies. Efter 9hål var jag två under par och det kändes jätteskönt. Sista nio är tuffare och några små misstag kostade lite för mycket men kom in på en total score på +1. Även att andra rundan inte spelade så stor roll så kändes det ändå skönt att få in en bra runda.

De fick spela särspel på +3 om platserna, vilket visar på vilka höga scorer det var och att banan inte var lättspelad. Jag blev 27a på +10.

Min golf har nog aldrig varit såhär upp och ner, men de här två rundorna är bra exempel på skillnaderna. Första rundan är jag osäker, svingar dåligt och hittar ingen motivation. Men under andra rundan är jag lugn, avslappnad, svingar mer naturligt och hittar en trygghet i golfen. Golf är SÅ mentalt, vilket gör det jobbigt men på nått sätt så himla görbart att enkelt förbättra och få positiva resultat.

Jag sitter på flyget på vägen hem till Landvetter nu och scrollade igenom mina bilder på telefonen och där har jag bilder från college tiden fram tills idag. Det är så fantastiskt vad jag fått igenom golfen, jag är såå tacksam. Vänner för livet, upplevelser, skratt, personlig utveckling, mognad, resor och så mycket mer. Det gör mig så motiverad att fortsätta att kämpa, bli bättre, leva ett sundare och gladare liv: för jag är så himla glad över det liv jag får leva. Livet är ändå bra coolt. Nu blev jag så där inspirerad som man kan bli ibland, men seriöst jag (och förmodligen de flesta av oss) måste bli bättre på att njuta av det livet vi lever, uppleva det, ge kärlek, skratta, säga ja och ta hand om nära och kära. Jaja, nu springer tankarna iväg lite här, men ni fattar vad jag menar. Kram på livet!

 

Stort tack till mina sponsorer!